Senare idag söndag, så ska jag sätta mig på tåget till sjukhuset. För imorgon måndag så kommer de att göra steg 2 av min viktoperation. Det är nu jag ska få en Duodenal Switch.

Jag är nervös, inte för operationen i sig, men för hur livet kommer bli efteråt. Jag har hört så mycket negativt, men också mycket positivt.

På minussidan så finns otrevligheter som:

Diarré om man äter för mycket fett,  i och med Duodenal Switchen så kan inte längre kroppen ta upp allt man äter. Framförallt fett fortsätter bara rätt igenom kroppen utan att upptas. (Har hört att kroppen tar upp ca 20% av fettet i kosten efter en DS)

För mycket kolhydrater ger otroligt hemska gaser i magen, som tydligen ska lukta fruktansvärt illa, mycket värre än normalt.

Risken för näringsbrist

På plussidan:

Det är den operation som man statistiskt sett förlorar mest vikt av

DS-patienter är enligt statistiken också mer viktstabila (svårare att gå upp i vikt än andra viktopererade)

Den malabsorberande delen av operationen är reversibel, man kan alltså gå in och göra förändringar om det skulle visa sig nödvändigt.

Man slipper att dumpa som GBP-patienter.  Sen har jag visserligen hört om "switch-dumpningar" men det är mer ovanligt.

Det är bara några av nackdelarna och fördelarna, det finns med all säkerhet fler. 

Jag är som sagt nervös, tankarna mal runt. 

Men jag borde sova lite, så jag orkar åka til sjukhuset senare...

Uppdaterar bloggen tidigast på onsdag kväll. Jag hoppas jag får åka hem på onsdag, men man vet ju aldrig! 

Ja snart i alla fall. Åker till Halmstad på fredag (Vi bilar därifrån till Helsingborg på lördag). Har redan börjat fundera på vad jag ska packa med mig. Tvättmaskinen går för fullt på dagarna, så att allt i garderoben ska finnas tillgängligt.

Tycker det är så svårt att bestämma sig. Sedan så har ju viktminskningen gjort att även min garderob har krympt. Allt fler kläder måste sorteras bort eftersom att de är för stora. Vilket är både roligt och lite trist på en gång. Det som är trist är ju att urvalet blir allt mindre. Samtidigt så har jag inte råd att köpa nytt, speciellt inte som jag inte vet hur länge det dröjer innan det bli för stort...  

Längtar så efter att gå ut och dansa, har dock inte en aning om vad jag ska ta på mig. Men det ordnar väl sig, sen finns ju naturligtvis funderingarna vart man ska gå. Vart går en 35-åring i Helsingborg för att få skaka på rumpan lite... ?  

Ska bli så roligt med en tjejkväll. 

Dagens lärdom:  Vill man göra nåt som är populärt så ska man inte dra på det, utan boka så fort man får syn på det. Vi hade tänkt att gå och se Magnus Betnér när han kommer till stan, men det blir inget med det. För eftersom vi inte fick ur tummen i tid, så är det nu fullbokat. *mumlar en massa fula ord*

Jag glömde att väga mig imorse, så det får jag göra imorgon...

Det är inte därför jag är ledsen.

Idag var jag hemma hos min svärmor och hjälpte henne med lite grejer. Min svärfar ligger på sjukhus med en taskig fot. Han har diabetes, men sköter den inte. Så läkarna gör nu allt för att rädda hans fot, så att de slipper amputera den.

Nå väl hemma hos min svärmor får jag höra att min svägerska varit där och levt runt. Hon har skällt på min svärmor och mer eller mindre sagt att det är min svärmors fel att min svärfar ligger på sjukhus, för han får ju göra allt där hemma. Och dessutom så kommer det enligt min svägerska gå likadant för min sambo, eftersom jag tydligen är en fet latmask, som inte bryr mig om honom, så han får ju göra allt härhemma också....

Det värsta är att hon när jag träffat henne varit superdupertrevlig mot mig, men hon är ju en skitsnackare... Hon har inte en enda väninna som det inte är nåt fel på enligt henne själv. Är det inte det ena så är det det andra. Så jag misstänkte väl att jag också fick en skopa med sleven, men nu när det är faktum så gör det ändå jätteont...

Om hon nu har nåt problem med mitt och min sambos förhållande, varför kan hon inte säga det rent ut till oss då, istället för att snacka bakom ryggen. Hon måste ju veta att min svärmor aldrig håller nåt för sig själv. Min svärmor var förresten både arg och ledsen på min svägerska för allt ovett hon själv fått.

Det kommer bli otroligt jobbigt att behöva träffa min svägerska igen... känns som att jag vill fira jul hos mamma i år och att jag vill att jag och sambon gifter oss i hemlighet. Jag vill inte ha gäster som jag vet tycker att jag är dålig för min sambo, och eftersom man inte kan bjuda resten av familjen utan att bjuda henne, så känns det som att det vore smartast att vi gifter oss ensamma. Kanske bara bjuder in ett par kompisar som kan vara vittnen.

Usch hade hon inte varit min svägerska så hade jag aldrig velat träffa henne igen, men nu är det ju så illa tvunget...

Jag klarar bara inte av falska människor, jag kan ta att folk inte gillar mig, men jag avskyr när de låtsas att de gör det för att sen prata skit bakom ryggen på mig....

Är klarvaken, som vanligt vid den här tiden på dygnet. Jag vet ju att jag är en nattuggla, men nu så börjar min dag sällan före kl. 12. Jag försöker bekämpa det lite genom att varje gång jag behöver boka tid så ber jag alltid om en förmiddagstid. Då måste jag ju gå upp i lite mer normal tid.

Egentligen spelar det ju inte så stor roll. Finns inte mycket för mig på dagarna ändå. Förutom under min sambos sena vecka, för då börjar han ju kl. 14 och då är det ju bara på förmiddagarna vi hinner ses. Det är den värsta av hans fyra veckors period. Bäst är förstås lediga veckan, det är underbart att ha honom hemma. Är ju så mycket ensam att jag ibland känner mig ganska desperat efter sällskap. Önskedrömmer om en väninna som bor nära och har massor med tid. Saknar den där träffas-flera-gånger-i-veckan-kontakten, men var hittar man såna väninnor? De växer ju inte på träd.

Det är något med mig, jag har så otroligt svårt för att knyta nya kontakter. Visst jag har social fobi, det kan ju ha med saken att göra. Men samtidigt kan jag ändå vara väldigt social, så länge det är folk jag känner. Då älskar jag att umgås.

Det är så märkligt för å ena sidan får jag ofta höra hur trevlig jag är, att jag är rolig och smart, men samtidigt så har jag inte fått en enda ny vän på mer än 15 år om jag bortser från att jag lyckats bli sambo. Blev inte kompis med en enda person under mina högskoleår. Så det måste ju vara något hos mig som stöter bort människor, men jag har inte kommit fram till vad. Fast jag undrar jag om det inte kan vara att jag på nåt sätt skickar ut signaler om hur desperat ensam jag kan känna mig. Så att folk flyr för att de är rädda för att jag ska bli ett påhäng.

Jag träffade ju inte min sambo förrän jag gett upp hoppet om att någonsin hitta en stadig pojkvän och istället bestämt mig för att jag skulle strunta i allt vad kärlek hette och knulla runt så mycket jag bara orkade och ville. Fast det blev inte så många lösa förbindelser för där dök ju han upp och föll för mig lika pladask som jag föll för honom. Så det var ju bara att ge upp tankarna om att bli en kvinnlig "player".

Jaja de nattliga funderingarna går vidare...  en liten passus bara.. jag "tjuvvägde mig" i tisdagsmorse och då minsan tyckte vågen att det var alldeles ok att visa ett kilo mindre än i måndags...  *hmmmpf*

Hade gått upp 4 hg sedan förra veckan. Så jag nådde aldrig målet att gå ner 10kg på 10 veckor. Men det är ok, förra året i mars så vägde jag strax under 200 kg och nu väger jag strax över 145kg. Så slår jag ut det sedan dess så har jag snittat 1 kg i veckan under det senaste året.

Har satt ett nytt mål nu, denna gången blev det 8 kg på 10 veckor.

Nu kommer det två underbara veckor, denna veckan har min sambo lediga veckan. Och jag älskar att ha honom hemma. Och veckan därpå är fylld med roliga aktiviteter.

Och min kompis ringde häromdagen för att tala om att hon har bokat hotellet för vår lilla weekend i Helsingborg. Så skönt men en tjejhelg... Har sagt åt min sambo att han borde kolla om han inte kunde åka iväg någon helg och träffa sin bäste kompis som bor i Danmark och är nybliven singel, tror båda kan behöva en killhelg

Svägerskan med väninna var här idag på fika, som en del av en Buzzadorkampanj för Zoegas nya kaffe Zuprema A Mano. Jag som avskyr kaffe utan mjölk blev förvånad när jag insåg att detta kaffe inte bara var drickbart utan även riktigt gott även utan mjölk.

Jag hade bakat en chokladkaka i kakformen jag fick av min svägerska när jag fyllde år senast. (En bundtkakeform från Nordic bakeware). Jag gillar att baka, men jag gillar inte att ha skafferiet fyllt med sötsaker, så jag skickade med henne halva kakan hem till familjen.

I övrigt har veckan varit lugn. Vi var ute och åt en dag och jag var glad att jag orkade äta upp allt köttet. Servitrisen behövde alltså inte fråga om jag inte tyckte om maten. Jag har fått ett kort att visa på restauranger, där det står att jag gjort en viktoperation och nu inte kan äta mer än ca en barnportion. Men det ligger i någon låda här hemma, skulle aldrig drömma om att dra fram det. Hela världen behöver inte få veta att jag valt att operera mig. Visst kan det vara pinsamt att få frågan om och om igen om jag inte tyckte om maten, har ett par gånger fått erbjudande om att få en annan rätt. Vid de tillfällena har jag varit så mätt att jag varit nära att kräkas.

Jag antar att de flesta utgår ifrån att man som fet ska vräka i sig mat och lämna en i stort sett renskrapad tallrik, så man bryter ju helt klart mot mönstret. Kommer troligen bli lättare när jag kommer närmare målet. Ingen ifrågasätter ju att en smal person lämnar mat på tallriken.

Det som gör mig mest irriterad är dock de gånger det verkar som att de tror att jag sitter och ljuger när jag säger att maten smakade jättegott. Varför i hela världen skulle jag ljuga om en sån sak?

Faktum är att det irriterar mig överlag när folk tror att jag ljuger... Dels ljuger jag ytterst sällan, jag är visserligen en skicklig lögnare om jag vill. Jag har en stor del av mitt liv varit en lögnare, men jag växte upp och insåg att det var bättre och mer psykologiskt hälsosamt att låta bli. Ärlighet får mig att må bättre. Sen kommer jag visserligen aldrig bli en överdrivet ärlig person. Jag menar när det gäller triviala saker som andras klädesplagg och så vidare, vem mår bättre av att jag säger att min kompis tröja är ful eller liknande?!  Men det betyder fortfarande inte att jag ljuger, jag ger ett så diplomatiskt svar som möjligt eller undviker om möjligt att svara överhuvudtaget.

För ett par månader sedan så var det ett par kvinnor som trodde att jag ljög om var jag köpt en bingopenna. De frågade mig och jag svarade sanningsenligt och de vägrade att tro mig. Det jag fortfarande inte förstår är vad jag skulle ha för anledning att ljuga om nåt så löjligt... 

Men jag har bestämt mig för att de som anklagar mig för att ljuga antagligen är personer som väldigt lätt själva tar till lögnen. Jag tror överlag att folk lätt utgår ifrån att andra människor gör precis som de själva. Enligt tankegångar som "Om jag fuskar gör säkert alla andra det också", osv... 

Det blev ett oväntat besök idag, när min svägerska med väninna dök upp och förväntade sig att bli bjudna på kaffe. De var inbjudna, men inte förrän nästa fredag. Så de fick ta det som vi har det. Julgardinerna sitter fortfarande uppe och diskbänken var fylld med disk. Och vem som än hade kommit in här hade sett att vi inte förväntade oss besök.

Fast egentligen var det bra, för jag behöver träna på att hantera oväntade situationer. Har extremt kontrollbehov och ogillar oväntade besök. Ren tur att min sambo svarade i porttelefonen. Hade jag varit ensam så hade jag inte svarat, för det gör jag aldrig om jag inte väntar besök.

Så min värsta mardröm besannades, och det var speciellt jobbigt att det var min svägerska, som är pedant. Är alltid orolig för att bli bedömd och anses otillräcklig och inte värdig hennes bror.

Men det gick ju bra och det var trevligt och de återkommer nästa vecka också.  Då ska jag hålla min buzzning (jag erbjöd mig att göra den idag, men de tyckte att vi skulle vänta tills jag hunnit förbereda mig bättre). Jag är med i en kampanj för Zoegas Suprema A mano. Det är min första kampanj som Buzzador, så det ska bli roligt....

Är ensam hemma, och mår skit. Jag avskyr att vara vaken på dagarna och bli påmind om och om igen om att jag är ensam och isolerad. För jag är dubbelt så isolerad under dagtid som kvällstid. På dagarna så jobbar alla jag känner, ingen är hemma, så det finns ingen att prata eller umgås med...

Alla destruktiva tankar föds under de timmar jag är helt isolerad...

Jag har dessutom från och med idag bestämt mig för att inte äta något som innehåller socker eller sötningsmedel under de närmaste 3 veckorna. För jag får så mycket impulser att äta sött, framförallt när jag mår dåligt.. och jag har insett att det egentligen inte är det jag vill ha. Det hjälper inte ens för stunden längre. Så det är lika väl att stryka det från vad jag stoppar i mig helt och hållet, så kanske den impulser försvinner.

Istället blir impulsen att åka till bingohallen desto starkare. Gör allt jag kan för att låta bli.

Längtar efter att bli sedd, och jag blir sedd i bingohallen. Folk hejar på mig, känner igen mig, frågar efter min sambo...  och jag känner mig som en människa. Sedan ett par år tillbaka är det mer den mänskliga kontakten än spelet som lockar mig... det och att man får röka inomhus. Det är det enda stället jag kan göra det på. Hemma väljer jag att avstå för min sambos skull (han är icke-rökare) och hos min sambos mor väljer jag av moraliska skäl att avstå eftersom jag inte vill uppmuntra henne att röka mera. Hon har svår KOL och jag vill inte bidra till att det blir värre.

Känner mig ensam, ledsen och övergiven... och förstår inte hur jag ska stå ut till min sambo kommer hem...