Hade gått upp 4 hg sedan förra veckan. Så jag nådde aldrig målet att gå ner 10kg på 10 veckor. Men det är ok, förra året i mars så vägde jag strax under 200 kg och nu väger jag strax över 145kg. Så slår jag ut det sedan dess så har jag snittat 1 kg i veckan under det senaste året.

Har satt ett nytt mål nu, denna gången blev det 8 kg på 10 veckor.

Nu kommer det två underbara veckor, denna veckan har min sambo lediga veckan. Och jag älskar att ha honom hemma. Och veckan därpå är fylld med roliga aktiviteter.

Och min kompis ringde häromdagen för att tala om att hon har bokat hotellet för vår lilla weekend i Helsingborg. Så skönt men en tjejhelg... Har sagt åt min sambo att han borde kolla om han inte kunde åka iväg någon helg och träffa sin bäste kompis som bor i Danmark och är nybliven singel, tror båda kan behöva en killhelg

Svägerskan med väninna var här idag på fika, som en del av en Buzzadorkampanj för Zoegas nya kaffe Zuprema A Mano. Jag som avskyr kaffe utan mjölk blev förvånad när jag insåg att detta kaffe inte bara var drickbart utan även riktigt gott även utan mjölk.

Jag hade bakat en chokladkaka i kakformen jag fick av min svägerska när jag fyllde år senast. (En bundtkakeform från Nordic bakeware). Jag gillar att baka, men jag gillar inte att ha skafferiet fyllt med sötsaker, så jag skickade med henne halva kakan hem till familjen.

I övrigt har veckan varit lugn. Vi var ute och åt en dag och jag var glad att jag orkade äta upp allt köttet. Servitrisen behövde alltså inte fråga om jag inte tyckte om maten. Jag har fått ett kort att visa på restauranger, där det står att jag gjort en viktoperation och nu inte kan äta mer än ca en barnportion. Men det ligger i någon låda här hemma, skulle aldrig drömma om att dra fram det. Hela världen behöver inte få veta att jag valt att operera mig. Visst kan det vara pinsamt att få frågan om och om igen om jag inte tyckte om maten, har ett par gånger fått erbjudande om att få en annan rätt. Vid de tillfällena har jag varit så mätt att jag varit nära att kräkas.

Jag antar att de flesta utgår ifrån att man som fet ska vräka i sig mat och lämna en i stort sett renskrapad tallrik, så man bryter ju helt klart mot mönstret. Kommer troligen bli lättare när jag kommer närmare målet. Ingen ifrågasätter ju att en smal person lämnar mat på tallriken.

Det som gör mig mest irriterad är dock de gånger det verkar som att de tror att jag sitter och ljuger när jag säger att maten smakade jättegott. Varför i hela världen skulle jag ljuga om en sån sak?

Faktum är att det irriterar mig överlag när folk tror att jag ljuger... Dels ljuger jag ytterst sällan, jag är visserligen en skicklig lögnare om jag vill. Jag har en stor del av mitt liv varit en lögnare, men jag växte upp och insåg att det var bättre och mer psykologiskt hälsosamt att låta bli. Ärlighet får mig att må bättre. Sen kommer jag visserligen aldrig bli en överdrivet ärlig person. Jag menar när det gäller triviala saker som andras klädesplagg och så vidare, vem mår bättre av att jag säger att min kompis tröja är ful eller liknande?!  Men det betyder fortfarande inte att jag ljuger, jag ger ett så diplomatiskt svar som möjligt eller undviker om möjligt att svara överhuvudtaget.

För ett par månader sedan så var det ett par kvinnor som trodde att jag ljög om var jag köpt en bingopenna. De frågade mig och jag svarade sanningsenligt och de vägrade att tro mig. Det jag fortfarande inte förstår är vad jag skulle ha för anledning att ljuga om nåt så löjligt... 

Men jag har bestämt mig för att de som anklagar mig för att ljuga antagligen är personer som väldigt lätt själva tar till lögnen. Jag tror överlag att folk lätt utgår ifrån att andra människor gör precis som de själva. Enligt tankegångar som "Om jag fuskar gör säkert alla andra det också", osv... 

blev det den här veckan, dvs jag väger 3 hg mer idag än vad jag gjorde igår. Men det är ju inget att fundera över, små variationer i vikten från dag till dag är ju normalt.  

Nu är det bara att jobba vidare, mot nya mål. Det är ungefär 12 kg kvar tills jag väger vad jag vägde för ganska precis 15 år sedan.

Sedan är det ytterligare ca 13 kg kvar till vikten jag hade när jag var 18 år, har kvar en skjorta från den tiden.

Sedan är det blurrigt, jag vet inte riktigt vad jag vägde innan dess. Det är höljt i minnets mörker. Kanske borde ringa min gamla dietist som jag fick som 11 åring och se om hon kan upplysa mig. Det hade ju varit spännande om hon visste när jag senast vägde det jag anser är min målvikt. Jag skulle gissa på att det senast var när jag gick i mellanstadiet....

Jag har som mål att jag bara ska väga mig på måndagar, men det är svårt att hålla sig. Så det händer att jag tjuvväger mig under veckorna. Gjorde det idag igen och blev rätt chockad. Från i måndags så har jag tappat 3,6 kg.

Vilket betyder att jag med all säkerhet kan få skriva in i protokollet i morgon att jag nu äntligen har nått ner under BMI 50. Det betyder att jag sedan jag vägde som mest har minskat 18 BMI-enheter.

Enligt den amerikanska BMI-modellen så är jag numera Morbid Obese, vilket fortfarande inte låter hälsosamt, men ändå bra mycket bättre än Super Morbid Obese.  Den svenska BMI-modellen har ju inte några indelningar alls efter BMI 40, så där har inte hänt någonting. Jag är fortfarande sjukligt fet. Och jag måste tappa ca 30 kg till för att komma under den gränsen.  Men jag är på väg.... 

Det blev ett oväntat besök idag, när min svägerska med väninna dök upp och förväntade sig att bli bjudna på kaffe. De var inbjudna, men inte förrän nästa fredag. Så de fick ta det som vi har det. Julgardinerna sitter fortfarande uppe och diskbänken var fylld med disk. Och vem som än hade kommit in här hade sett att vi inte förväntade oss besök.

Fast egentligen var det bra, för jag behöver träna på att hantera oväntade situationer. Har extremt kontrollbehov och ogillar oväntade besök. Ren tur att min sambo svarade i porttelefonen. Hade jag varit ensam så hade jag inte svarat, för det gör jag aldrig om jag inte väntar besök.

Så min värsta mardröm besannades, och det var speciellt jobbigt att det var min svägerska, som är pedant. Är alltid orolig för att bli bedömd och anses otillräcklig och inte värdig hennes bror.

Men det gick ju bra och det var trevligt och de återkommer nästa vecka också.  Då ska jag hålla min buzzning (jag erbjöd mig att göra den idag, men de tyckte att vi skulle vänta tills jag hunnit förbereda mig bättre). Jag är med i en kampanj för Zoegas Suprema A mano. Det är min första kampanj som Buzzador, så det ska bli roligt....

Är ensam hemma, och mår skit. Jag avskyr att vara vaken på dagarna och bli påmind om och om igen om att jag är ensam och isolerad. För jag är dubbelt så isolerad under dagtid som kvällstid. På dagarna så jobbar alla jag känner, ingen är hemma, så det finns ingen att prata eller umgås med...

Alla destruktiva tankar föds under de timmar jag är helt isolerad...

Jag har dessutom från och med idag bestämt mig för att inte äta något som innehåller socker eller sötningsmedel under de närmaste 3 veckorna. För jag får så mycket impulser att äta sött, framförallt när jag mår dåligt.. och jag har insett att det egentligen inte är det jag vill ha. Det hjälper inte ens för stunden längre. Så det är lika väl att stryka det från vad jag stoppar i mig helt och hållet, så kanske den impulser försvinner.

Istället blir impulsen att åka till bingohallen desto starkare. Gör allt jag kan för att låta bli.

Längtar efter att bli sedd, och jag blir sedd i bingohallen. Folk hejar på mig, känner igen mig, frågar efter min sambo...  och jag känner mig som en människa. Sedan ett par år tillbaka är det mer den mänskliga kontakten än spelet som lockar mig... det och att man får röka inomhus. Det är det enda stället jag kan göra det på. Hemma väljer jag att avstå för min sambos skull (han är icke-rökare) och hos min sambos mor väljer jag av moraliska skäl att avstå eftersom jag inte vill uppmuntra henne att röka mera. Hon har svår KOL och jag vill inte bidra till att det blir värre.

Känner mig ensam, ledsen och övergiven... och förstår inte hur jag ska stå ut till min sambo kommer hem...

Denna veckan har varit intensiv för att vara mig...

Var på Mary Poppins och Parneviks Gubbröra (som var roligare än vad jag trodde) och så har vi firat min sambos svärmor som fyllde 65.

I övrigt är jag trött och har skrivkramp... har jobbat med att få ihop ett bra inlägg om mina kontra andras åsikter om viktoperationer. Men det får ligga till sig i huvudet en stund till...

Ångest med stort Å, så har dagen börjat.

Min sambo är på jobbet, och kommer inte komma hem förrän klockan är närmare 23. Tanken på att vara ensam alla de här timmarna får det att värka inom mig. Mina armar blir tunga och det drar i dem, ungefär som om nervbanorna i dem vore för korta. Huvudet bultar, hela kroppen blir alldeles öm och känns som ett gigantiskt blåmärke.

Jag känner mig desperat, och mitt i allt ringer min mamma. Bubbliga mamma som vill gå på konsert med Carl-Johan Vallgren. Och jag bara orkar inte, är snäll letar reda på vad hon behöver veta. Men jag orkar egentligen inte...

Vinstpengarna från gårdagen bränner i fickan, vill bara ta på mig kläderna, och ta första bästa vagn till bingohallen. Glömma allt, bara finnas här och nu och Gustav 54- femma fyra.... 

Jag har i alla fall gett sambon tusen kronor, men jag har ju 970 kvar...

Alla argument mitt huvud kan tänkas hitta på hittar samma huvud på motargument till.

Står bara inte ut med den här smärtan, min terapeut säger att jag ska bara låta den vara, se den och acceptera den utan att försöka fly. Men hur i hela världen ska jag orka bära den, när det känns som att jag är på väg att gå under. När det känns som att hela mitt inre ska explodera och gå sönder i miljontals små små bitar.

Tror jag får försöka med skjuta-upp-strategin, jag får inte åka någonstans innan jag har tvättat en maskin tvätt och hängt upp den. Jag får inte åka någonstans innan jag har duschat, jag får inte åka någonstans innan jag har ätit lunch, jag får inte åka någonstans innan jag har sorterat in minst 2 kassar med ren tvätt, jag får inte åka någonstans innan jag har diskat, jag får inte åka någonstans innan jag har  ja vadå....   om jag hittar sysselsättning tillräckligt länge så kommer det till slut bli så sent att det känns meningslöst att åka.  Jag har ägnat ett liv åt att lura mig själv, men jag trodde aldrig att man kunde använda sig av det till ett gott syfte...